De senaste två dagarna har varit mycket intensiva, de har spenderats på aktuen. Wendela är inlagd på sjukhus för övervakning. 

 

Det började i söndags, eller egentligen började det torsdag förra veckan. Då hon åkte in till barnakuten med hög feber feber, över 40 grader och magont. De gjorde lite kontroller och tog tester, men hittade inget. De blev hemskickade igen.

Sedan den torsdagskvällen har Wendela haft hög feber och stundvis ont i magen. Vi har under helgen gett ipren morgon och kväll och få har vi lyckats hålla febern nere på 38 och endast haft toppar mot 40.4/40.6 morgon och kväll, då vi har gett ipren. Men, i söndags steg den snabbare. Vi gav ipren vid halv 8 på morgonen med redan vid halv 1 var den tillbaka på över 40 grader. Då beslutade vi oss om att åka in igen. Farmor skjutsade oss och tog Charlie en stund.

När vi kom till sjukhuset, kl 13.30, var Wendela fortfarande ganska varm o trött, hon fick utöver ipren hemma även panodil 10 ml av läkaren.

Det kommer massa olika läkare och tar tester, ofta samma tester fast av olika läkare. Ganska snart efter att vi kom in på rummet så tog vi ett urinprov, det var inte helt lätt när jag tvättade verkade det komma lite mycket tvål eller så tröck jag för hårt med pappret, Wendela fick i alla fall lite ont och hon tyckte det gjorde ont att kissa så hon slapp helst. Med efter en stund lyckades vi, det verkade ganska rörigt vid just denna tid för det kom ingen läkare tillbaka till oss förrän efter två timmar. Urinprovet var förstört. Vi fick ta om det. Kul. Den här gången gick det lite lättare, som tur var. Vi skulle ringa på den röda knappen när vi var klara, så det gjorde vi. Efter en stund kom läkaren och tog provet. De hittade inget - helt blankt. Jag var väldigt säker o inställd på att det var urinvägsinfektion eller njurbäckeninflamation. De kollade öron, munnen och lyssnade på hjärtat o lungorna o magen. Det lät bra. Denna undersökning gjorde vi ungefär 10 gånger denna dag, av olika läkare. Den första gången hon gjorde den var av en läkarkandidat. Wendela och hon fick ingen bra kontakt. Vi fick sitta länge för att hon skulle få undersöka Wendela. Tillslut fick hon sina tester, någorlunda iaf... Hon gick ut igen och kort därefter hade hon med sig en specialistläkare, helt annat. Hon fick göra precis vad hon ville. Wendela vände på huvudet frivilligt så läkaren kunde kolla öronen, öppnade munnen och sa "aaaah" tungan långt ut.

Mellan undersökningarna försökte vi hålla Wendelas humör på topp o skojade lite. Hon klagade lite emellanåt på magont och jag svarade henne att "vi får kasta magen I soporna", wendela log o skrattade lite och så sa hon "nää, det går ju inte", jag frågade då "hur gör vi då då?", hon funderar en kort stund och svarar sedan allvarligt "vi får ta en kniv..."

Nja... Det avrodde jag snabbt. 

 

Inga svar på proverna ännu. En ny läkare kommer och ska ta stick i fingret. Det gick helt OK, wendela sa vid flera tillfällen innan Att hon absolut inte ville göra det. Men det gick fort, hon satt i mitt knä medan sköterskan tryckte ut blod i en behållare och sedan i två pinnar.

De kunde se att värdena var höga och att det fanns någon form av inflammation, men vart kunde de inte se eller hitta. Långa väntetider mellan besöken o proverna, Wendela somnade vid kortare tillfällen med blev väckt kort därefter av nya tester - öron, mun och lyssna.

Vid halv 7 fick Wendela mer medicin då febern var högre igen, denna gång Alvedon ca 10-12 ml. 

Dags för klyx. Jag har aldrig lyckats ge henne något liknande hemma, vilket gjorde att jag fasade för att det skulle vara likadant nu. Den här behandlingen var även lite värre, längre slang som skulle in i rumpan, mer vätska… Hon lade sig snällt på sidan, höll mig i handen. Läkaren sa att hon skulle ta djupa andetag och det gjorde hon, så duktig. Vi andades tillsammans, hon låg stilla och andades – djupa andetag. Hon gnydde lite när läkaren skulle spruta in vätskan men låg stilla och samarbetade. Sedan sade hon snällt till när hon ville gå på toaletten.

Någon timme senare fick Wendela plåster med bedövning i armvecket, de behövde mer blod. 

Efter det fick vi springa bort till ultraljud, för att undersöka magen. Wendela sa att det var läskigt när vi gick höger - vänster runt på sjukhuset för att komma fram. Jag försökte lugna henne och förklara att det inte var farligt eller skulle göra ont, läkaren skulle bara måla på magen med en kräm. Först fick läkaren måla på min arm, en på Wendelas arm o sen på magen. Efter det fick hon en present. Hon har minst 5 presenter efter denna dag.

När vi var klar på ultraljudet fick vi springa till magnetröntgen. Påväg dit sa Wendela lite lugnt "det gick bra". Såklart, superduktig!

När vi kommer fram till magnetröntgen då är det tomt på personal, så läkaren som visade oss vägen ropar "Haris, jobba, lunga!" Jag och Wendela fnissade lite. 

Wendela kunde det här med att lyssna på hur man skulle göra. Trots att klockan är ungefär halv 11.

Två bilder vill läkaren ha, en med bröstet mot plattan och en från sidan. Hon får stå med armarna rakt upp och läkaren flyttar på henne och instruerar hur hon ska flytta sig, lite åt sidan, ett litet steg framåt. Hon gör precis som han säger, lugnt och utan bekymmer. När bilderna togs skulle hon andas in djupt och hålla andan. Två bilder, två försök. Helt fantastiskt tjej, hon fick en present.

Tillbaka på rummet på akuten kom läkaren som skulle sticka henne i armen, hon hade en likadan present som Wendela precis hade fått. En penna som kan lysa när man skriver och man kan blåsa bubblar med den. 

Vi kan ha blåst en eller två bubblor inne på ultraljudet i väntan på läkaren...... Busigt. 

Plåstret I armvecken skulle av, jag börjar med ena. Fick en jättedåligt grepp o tappar den precis vid hälften borta. Läkaren är snabb o drar sista när hon minst anar det. Samma på andra armen. Hon gråter en stund efter.

Sen kommer två läkare som ska sticka henne i armen. Den kvinnliga sticker o den manliga pratar lugnt med henne. Hon håller mig i armen och jag försöker försäkra mig om att bedövningen har tagit bort all smärta. Det ska inte göra ont, säger den kvinnliga äkaren. Den manliga läkaren säger till Wendela "om man är nyfiken kan man kolla, eller om man inte är så nyfiken kan man kolla på mamma" Hon kollar tillslut på mig o jag håller henne I handen.... Sen skriker hon med all sin kraft.

Plåstret som skulle bedöva har gått upp medan vi sprungit mellan ultraljud och magnetröntgen, så den hjälpte inte..  Så jävla typiskt! 

Doktorn lugnar henne och berömmer henne för att ha legat väldigt stilla under hela tiden, trots ont. Doktorn visar att nålen är borta, nu finns det bara en plastgrej I armen, hon får en likadan som hon kan få sätta på hennes kanin om hon vill och lite extra bandage. Hon vill helst inte det, men bandage kan kaninen då. De tar lite blod medan Wendela försöker lugna ner sig och slappna av. Det går ganska bra. 

Någonstans här börjar Wendela fråga upprepade gånger "får vi åka hem snart?"

Hon somnar en stund medan vi väntar på provsvar från  ultraljud o röntgen och allt annat. Lång väntan.

Läkaren kommer tillbaka, de kan inte hitta något. Ingenting. På ultraljudet kunde de inte se blindtarmen på grund av gaser ivägen. Blodprovet de tagit skulle ta en timme att få svar på, vi blev erbjudna att åka hem i sova o sedan komma tillbaka på morgonen och ta nya prover eller om vi ville vara kvar. Vi åkte gärna hem.

 

Igår, måndag, åkte vi tillbaka för fler undersökningar och resultat på blodprovet. Vi tog med oss ett urinprov i en påse. Vi fick information dagen innan om att denna dag skulle bli mycket kortare än gårdagen.. Det kommer visa sig vara falska nyheter.

När vi får ett rum på akuten börjar, ytterligare en ny läkare, kolla öron, mun och lyssna. Kolla munnen är och har inte varit populär någon av dagarna. Hon hatar det och har vägrat nästa varje gång. Den där pinnen som ska ner i halsen är läskig, läkaren försöker att göra endast med lampa. Det fungerar bra. De hittar inget konstigt denna gång heller. Långa väntetider och den här gången frågar hon nästan från start när vi får åka hem igen, och att hon vill åka hem och sova i sin säng och kolla tv. Det gör ont i hjärtat att inte bara kunna åka hem eller åtminstone säga när det är möjligt.

Hon behöver vända på den med jämna mellanrum, men hon kan inte lägga dem någonstans. Så JAG, med blodfobi, får äran att hålla i dem och vända på dem då och då. Jag är redan lite snurrig i huvudet efter att ha kollat hur skäterskan kämpat för att få igång blodflödet. Jag får provrören och känner hur jag börjar må illa och hur jag nästan svimmar vid flera tillfällen. Jag lägger mig lite mot Wendelas axel och håller henne i handen. Jag har väldigt svårt att kolla på varken provrören eller hur sköterskan fyller ett femte provrör. Det känns som en evighet, sen tar hon tillbaka provrören och jag försöker återhämta mig. Wendela är stark och duktig i alla fall.

Hon får sedan även antibiotika i armen som är bakteriedödande, de vet inte vad det är för baketerier så denna är endast generell.

Två nya läkare kommer in kort därefter och vill ta nya andra tester. Fortfarande näsa och mun, men den här gången ska de in med en tops låååångt in såklart. De börjar med halsen, det går inte allt bra, här finns ingen fri vilja. Läkaren får hålla fast armarna på henne. När det är dags för näsan är hon redan ledsen och rädd. Vi får med mycket våld hålla fast henne, hon försöker åla sig ur min famn medan jag håller fast henne och hennes armar, den manliga läkaren håller fast hennes huvud och den kvinnliga läkaren förin stickan långt upp i näsan. Fort därefter gör vi samma grepp för att skölja näsan med koksalt. Sedan är hon väldigt ledsen.

 

Hon hinner lugna ned sig något, hon får ligga i vagnen då det känns tryggt. Jag tror att hon känner sig säker där i vagnen kan ingen göra något. En läkare kommer in efter ett tag som meddelar att man som sagt inte kan se blindtarmen och därför är det svårt att avgöra om det är den som orsaker febern. En kirurg kommer istället för att känna på magen, det går bra. Wendela säger till om det gör ont någonstans och kirurgen gör en grundlig udnersökning, trycker, klämmer och känner. Han tycker inte att något känns konstigt just nu. 

Kort därefter kommer samma läkare tillbaka som meddelade om svaren från ultraljudet, de kan inte hitta något med värdena stiger, vi kommer bli inlagda. Vi får ett rum på BAVA där vi kommer få vara under 2-3 dagar för övervakning och provtagning. Från ultraljudet bryter jag ihop titt som tätt, för allt och inget.

På BAVA blir Wendela uppkopplad med dropp, får lite pannkakor som hon i alla fall smakar på, hon ligger i vagnen och vill helst inte upp på sängen, troligen för att hon är rädd för fler prover.

 

Efter dessa dagar har hon växt ett eller flera år. Så stor, förståndig och duktig tjej. Vi pratade igenom det mesta. Vad som skulle hända härnäst, hur det gick till och varför man behövde göra det. Många gånger sa hon att hon var rädd och att det var läskigt, men många gånger sa hon även att "det gick bra, mamma, det var inte så farligt", och det hade hon väldigt rätt i. Hon har varit så modig och duktig under alla undersökningar.