Förbannat.

Så jävla klantigt. Jag hade gott om tid imorse... O så missade jag bussen, hade lagt alla mina kort - busskort, bankkort, legitimation - löst i min jacka. Så bytte jag jacka imorse o korten blev kvar hemma. Var vid bussen i god tid men märkte att plånboken var, typ, tom när bussen kom. Så det var bara gå hem igen o hämta korten. Jag straffa mig själv med att gå direkt till bussen o stå o vänta i kylan i 20 min. 


Har dessutom gett mig själv en muskelinflammation, i överarmen. Gör ont som satan o jag kan typ inte sträcka ut armen ordentligt. 

Nu är jag på väg till jobbet, blir en kvart sen.   

Ett pass på gymmet.

Helt slut. 

Jag kan inte bestämma mig för om jobbpasset eller gympasset var jobbigast. 
Jag var så jäkla trött sista timmen på jobbet, mitt huvud hängde inte med. 
Passet på gymmet blev ganska lungt, jag testade mest lite olika maskiner o vikter. Det kommer ta ett tag innan man får in en rutin o vet hur mycket i vikt man ska köra på alla olika maskiner o tempo... Herregud.

Imorgon ska jag tillbaka o köra springbandet, en mil, tänkte jag. Blir ett månadskort. 

Sen måste jag hämta ut två paket. Två stora paket. Ett från Zalando och ett från Lyko. Sedan tänkte jag ta en tripp in till stan, kika lite kläder o handla lite mat. 

... Och så ska jag tvätta också!  

PMS - Depression - Hormoner.

Lämnat barnen på dagis, i eftermiddag är det pappa som hämtar o så blir det pappavecka. Idag var det inga tårar i alla fall. Himla skönt. 


På tal om tårar... 
Egentligen har ju jag lite svårt för att skriva öppet om mina problem, jag håller sånt privat, för jag tycker att allmänheten inte har med det att göra utan man väljer vilka man vill berätta det för. Det känns som man för det för att få uppmärksamhet, typ.  
Men... Det är samtidigt skönt på något sätt att få skriva av sig... Och helt ärligt - att skriva det öppet är på något sätt som att berätta det för "någon" samtidigt som man slipper prata med någon om det.
Jag är den där personen som har väldigt svårt för att berätta jobbiga saker för folk o man får medlidande o att folk tycker synd om en o ska trösta. Jag kan inte hantera sånt. Så jag skriver det här, inte för att få medlidande alltså uran bara gå ur mig.  
Till saken - senaste tiden har jag varit sjukt deprimerad o ledsen. Men.. Jag vet inte varför. Det är som att det bara är massa hormoner. Jag kan inte sätta fingret på vad som orsakar känslorna. Det är som att jag har PMS eller är gravid, ena sekunden är jag glad o sen kommer tårarna eller bara depressionen undermedvetet. Sjukt jobbigt. 

Inatt drömde jag dessutom mardröm, vilket inte gjorde saken bättre. 
Det var en sån mardröm som bara blev mardröm för att jag är deprimerad, hade jag varit som vanligt utan hormoner hade det varit en heeelt OK dröm. Förstår ni? Nej,  okej.... Inte jag heller. Men det var en sån dröm. 

Efter jobbet ska jag direkt till gymmet o köra ett pass med Linn. Är dessutom ledig i helgen så det blir nog några riktiga pass med både gym - bad - bastu! Härligt.